SagaJMocklin

Idag begraver dom Patrik. Det känns så sjukt, så overkligt! Redan nu på morgonen känner jag hur grå världen är idag.
Ingenting är riktigt lika vackert idag och regnmolnen hotar med att vräka ner en massa kallt vatten över de sörjande.
Jag ska inte gå.... Jag KAN inte gå, jag har ju barnen. Jag orkar i alla fall inte gå... Inte av lathet utan på grund av att jag inte står ut med tanken att se alla jag älskar stå där, ledsna, tysta och gråtandes. Jag står inte ut med tanken på att se min mammas tårdränkta ansikte när de sänker ner ännu en av hennes kusiner i den kalla marken.
Jag skulle inte vara till någon tröst. Det finns inget jag kan göra, ingen jag kan hjälpa och ingen jag kan trösta.
Att se hur allas hjärtan brister skulle slita mitt  i stycken.

Idag är en sorgens dag! Färgerna känns mindre klara, ångesten väller fram i bröstet på mig och jag känner att jag borde gråta.. Jag vill bara bort. Bort till en lycklig plats, en plats där lidane inte finns, eller där det åtminstånde inte gör så ont!
Jag behöver komma bort. Jag behöver träffa folk, vänner, familj. Men inte på min sida... Där är alla så ledsna, där lider alla just nu. Vad ska jag göra? Hur ska jag trösta? Vad ska jag säga, vad finns det kvar att säga? Ingenting kan ju i slutändan få Patrik tillbaka. Ingenting jag gör eller säger kommer någonsin få honom att bli levande.

Jag har ångest..... hjärtat värker, allt snurrar och kroppen känns tung. Varför är jag inte där?! Jag borde vara med, jag borde finnas där och stötta! Sörja tillsammans, gråta vid deras sida! Inte sitta här hemma och fälla mina tårar i ensamhet! Jag är å dum! jag har så dåligt samvete över att jag inte finns där för dem som behöver mig.Men mest dum känner jag mig för att jag inte befinner mig bland dem jag själv behöver vara med idag.

Fan vad livet är orättvist!
Varför måste någon som är ung, modig och älskad dö när det finns människor som förtjänar det mer. Patrik förtjänade att leva! Han var snäll och varm och godhjärtad. Han var en hjälte...

...........