SagaJMocklin

Jag sitter här hemma och funderar lite över livet och vardagen, och om jag ska vara ärlig så känner jag mig väldigt lyckligt lottad.
Jag ser på min omgivning, dagens samhälle och alla par som skaffar barn och flyttar isär under de första småbarnsåren och tänker " Gav dom bara upp eller kämpade dem verkligen till slutet? ".
Omställningen från att vara "fri" till att ha ansvar för ett annat liv är stor och slutgiltig. Man säger upp rätten till att vara självisk och tänka på sig själv. Man är förälder nu och lever inte längre för sig själv utan för någon annan.

Det finns dagar som är jobbiga och dagar som är helt fantastiska, och det är när man har de där jobbiga, stressiga och nervpåfrestande dagarna som man behöver stöd från varandra. Nu låter jag som om jag och Johan aldrig har några konflikter eller jobbiga stunder men det är inte så det ligger till. Jag och Joh har gått igenom mer än jag delar med mig av.. Allt från arbetslöshet, till vattenskador till brist på komunikation, ensamhet, ångets, oro och stämmning av chef. Samtidigt som vi försökt få vardagen att gå ihop med två barn.

Det jag vill komma fram till är väl egentligen att relationer och kärlek är hårt jobb. Att älska någon är inte att bara vara förälskad utan att respektera och acceptera den andra individen och kompromissa, kompromissa kompromissa!
Att finnas där när saker ser mörka ut och att vara villig att lägga ner hårt, slitsamt jobb på att få relationen att fungera.

Vänner till mig säger att när förälskelsen lägger sig och man helt plötsligt befinner sig i en vardag tillsammans så är det bara att ge upp. Har man inte dom där stormande, galet kaotiska förälskelsekännslorna kvar så är relationen död och det är dags att begrava den.

Jag å andra sida tycker att det är när man kan dela en vardag och forfarande känna ömhet, värme och kärlek för den andre som man vet vad riktig kärlek är. Allting går i vågor, du kan inte varje dag känna dig överfull av kärlek till din partner....

Jag och Joh har varit tillsammans i mer än fyra år och fortfarande idag kan jag när jag ser på honom översvämmas av ömhetskänslor och tänka "damn, thats my man!".

Xx Saga