Ångest!
Man kämpar förtvivlat med att hålla sig vid ytan och ändå känns det hela tiden som om någon tar tag i axlarna på en och försöker trycka ner en till botten med våld.
Man gör allt i sin makt och ändå verkar ingenting hjälpa. Man sparkar med benen, vevar med armarna och skriker på hjälp av allt vad lungorna bär. Ingenting händer. Ingen kommer till ens räddning och man inser snart att man är ensam.
Då och då kommer det förbi en båt och man återfår hoppet om att kanske.. kanske blir vi räddade denna gång. Men när båten kommer närmare kastar den bara i ytterligare en armpuff och åker vidare...
Magen känns som ett tomt hål som gapar efter förtröstan och huvudet känns tungt av miljoner tankar som virrvlar förbi i ljusets hastighet. Jag är så trött.
Man greppar panikslaget efter bråtet som flyter omkring i vattnet runt en, efter det som är kvar av båten man en gång hade.
Efter det underbara man engång kallade för sitt.
Sakta ger man upp och låter kroppen sjukna mot botten... tanken på att få vila, om så bara en sista gång känns nu så lockande, så logisk att man börjar släppa taget.
Nästan vid botten ser man plötsligt ett ljus, ljuset från en lampa.... någon har äntligen kommit för att rädda en.
Men finns det fortfarande tid eller är allt redan över??
//Saga
Man gör allt i sin makt och ändå verkar ingenting hjälpa. Man sparkar med benen, vevar med armarna och skriker på hjälp av allt vad lungorna bär. Ingenting händer. Ingen kommer till ens räddning och man inser snart att man är ensam.
Då och då kommer det förbi en båt och man återfår hoppet om att kanske.. kanske blir vi räddade denna gång. Men när båten kommer närmare kastar den bara i ytterligare en armpuff och åker vidare...
Magen känns som ett tomt hål som gapar efter förtröstan och huvudet känns tungt av miljoner tankar som virrvlar förbi i ljusets hastighet. Jag är så trött.
Man greppar panikslaget efter bråtet som flyter omkring i vattnet runt en, efter det som är kvar av båten man en gång hade.
Efter det underbara man engång kallade för sitt.
Sakta ger man upp och låter kroppen sjukna mot botten... tanken på att få vila, om så bara en sista gång känns nu så lockande, så logisk att man börjar släppa taget.
Nästan vid botten ser man plötsligt ett ljus, ljuset från en lampa.... någon har äntligen kommit för att rädda en.
Men finns det fortfarande tid eller är allt redan över??
//Saga
Kommentarer
Trackback
